Mikroplast i kosmetika: EU:s begränsning av syntetiska polymermikropartiklar förklarad
Sedan 2023 begränsar EU avsiktligt tillsatta syntetiska polymermikropartiklar, även i kosmetika. Vad regeln omfattar, varför den införs i etapper och varför en INCI-lista ensam inte kan berätta om en produkt innehåller mikroplast.
Uppdaterad: 6 november 2026 · Granskad av: Kamil Pyziak
Från mikropärlor till en bred EU-begränsning
Under många år användes små plastpärlor i skrubbar och duschgeler för exfoliering. Oron för att de släpps ut i avloppsvatten och miljön fick många tillverkare att frivilligt fasa ut dem. EU gick sedan längre: kommissionens förordning (EU) 2023/2055, som antogs inom ramen för kemikalielagstiftningen Reach, begränsar syntetiska polymermikropartiklar som avsiktligt tillsätts produkter – inte bara i kosmetika, utan också i tvätt- och rengöringsmedel, leksaker, idrottsplaner och många andra användningsområden.
Begränsningen trädde i kraft i oktober 2023. Den ingår inte i själva kosmetikaförordningen, men den gäller för kosmetiska produkter som släpps ut på EU-marknaden.
Vad som räknas som en ”syntetisk polymermikropartikel”
Förenklat riktar sig begränsningen mot mycket små, fasta partiklar av syntetiska polymerer som inte löser sig i vatten och inte lätt bryts ned. Partiklar av det slaget finns kvar i miljön när de väl har släppts ut.
Definitionen innehåller viktiga undantag. Naturliga polymerer som inte har modifierats kemiskt, polymerer som är biologiskt nedbrytbara eller vattenlösliga enligt förordningens kriterier och vissa andra fall faller utanför tillämpningsområdet. Därför berörs många polymerer som används i kosmetika inte: om en polymer omfattas beror på dess form och egenskaper, inte bara på att den är en polymer.
En tidsplan i etapper
Begränsningen gäller i etapper. Vissa användningar, som mikropärlor för exfoliering eller rengöring i produkter som sköljs av och löst plastglitter, berördes från början. För andra kosmetiska användningar fastställer förordningen övergångsperioder på flera år, så att tillverkarna har tid att formulera om sina produkter.
Produkter som sköljs av har kortare övergångsperioder än produkter som lämnas kvar på huden, och de längsta perioderna gäller smink-, läpp- och nagelprodukter, där det anses svårast att hitta alternativ. För vissa av dessa produkter gäller informationskrav under övergångsperioden. De exakta datumen anges i förordningen.
Ingrediensnamn du kan se
Polymerer som kan användas som fasta partiklar i kosmetika är bland annat Polyethylene, Nylon-12, Polymethyl Methacrylate, Polypropylene och vissa akrylatpolymerer som Acrylates Copolymer eller Acrylates Crosspolymer. Plastglitter är ofta baserat på Polyethylene Terephthalate. De har använts för exfoliering, som fyllnadsmedel för en mjukt suddande effekt, för konsistens eller för skimmer.
Många andra polymerer, till exempel förtjockningsmedel som Carbomer eller Acrylates/C10-30 Alkyl Acrylate Crosspolymer, är dispergerade, svällda eller lösta i formuleringen och har en helt annan uppgift. Om en viss kvalitet uppfyller definitionen av en mikropartikel är en teknisk fråga. Alternativ som formulerare använder är bland annat Silica, Cellulose, stärkelser, mineralbaserade effektpigment som Synthetic Fluorphlogopite och malda växtmaterial.
Påståenden som ”mikroplastfri”
Märkningar som ”mikroplastfri” eller ”inga mikropärlor” är frivilliga påståenden. De måste vara sanningsenliga och får inte vilseleda, men de kan bygga på olika definitioner – vissa varumärken använder en bredare uppfattning av ”mikroplast” än EU:s begränsning, andra en snävare.
Om frågan är viktig för dig, titta både på påståendet och på INCI-listan, och kontrollera om varumärket förklarar vilken definition det använder.
Det här visar inte etiketten
Ett INCI-namn identifierar det kemiska ämnet, inte dess fysiska form. Listan visar inte om en polymer förekommer som fasta partiklar, hur stora de är eller om just den kvaliteten är löslig eller biologiskt nedbrytbar – precis de egenskaper som avgör om EU:s begränsning gäller.
Polymerer kan också finnas i små mängder som beläggningar eller bärare i andra råvaror, till exempel på pigment. Ett polymernamn på en etikett är alltså en anledning att titta närmare, inte ett bevis på att en produkt innehåller mikroplast – och att välbekanta namn saknas är inget bevis för motsatsen.